Hej på er ! 🙂
W håller låda ikväll igen !!
Oooooch igår !
Just nu ligger han & snyftar inne på rummet !
De gör så ont i mig, för samtidigt som jag blir såååååå arg
så blir jag så ledsen, över att han blir ledsen & över hela situationen lixom !!
Igår, gav jag med mig !
Jag ger mig ALDRIG, mja, vääääldigt sällan, väääääääääääldigt sällan !
Men igår, eefter att han varit upp 4 ggr & gått gråtande till sitt rum
låg han och var heeelt förstörd, i säkert 45 min därinne,
& mitt hjärta gjorde såå ont !
Så jag gick in för att prata med honom & frågade vaaarför han håller på som han håller på,
vilket jag frågat 1000 ggr utan att få ett vettigt svar, vilket jag inte fick nu heller.
Men de känns som att det verkligen ääär någonting, jag vill veta varför, vad det är !!!!?
Nåååått måste de ju vara, han tycker ju inte att det är kul att tjafsa och gråta varje kväll !!
är det sängen ?
är det rummet ?
om du är rädd, vaad är du rädd för ?
vaaarför kan du inte sova ?
Men, han vet inte !
Jag la mig iaf med honom igår, varpå han kramade om mig,
verkligen berättade hur mycket han älskade mig,
pussade mig på kinden när vi låg, i tystad, i mörkret ihopkrupen i hans säng,
pussade mig en stund efter på handen, berättade igen hur mycket han älskade mig,
låg tääätt intill & somnade tillslut !
Jag blir så kluven i vad jag annars tycker är så självklart,
att stå fast vid reglerna, de är en period, ge inte med dig,
ligger jag där inne i flera dagar nu kommer jag ”alltid” få göra de !!
Men, kanske behöver han mig, att kramas med, lite extra, just nu,
hans älskade mamma, som han säger
& kanske går de över, om jag gör de, om några dagar !?
Usch, de är bannemig inte lätt att vara förälder,
att uppfostra !
För vad är egentligen rätt och vad är fel ?
Hur kommer just Dehär beslutet att påverka framtiden ?
Beter jag mig och agerar jag ”rätt” i olika situationer för att mina barn ska bli dom bästa dom kan bli ?
Har jag lyckats & kommer jag att lyckas att få dom att känna
OCH förstå hur förbannat värdefulla, vackra, underbara dom är, preecis som dom är ?
& känner dom, innerst inne sig riktigt riktigt älskade
. . . hur djupt och gränslöst mycket jag älskar dom, gör dom veerkligen de ?
Så många frågor, som lixom aldrig får något riktigt svar,
inte nu . . inte än, åtminstone !
& för att inte prata om den fruuuktansvärda rädslan man som förälder har,
att förlora sitt barn !
Jag kan ligga i sängen om kvällarna & ofrivilligt spela upp olyckor, som Kan inträffa, i huvudet
varpå jag ligger och sprattlar, får panik och gråter, utav bara tanken !
Varför plågar man sig så ?
De är som att hjärnan på något vis försöker förbereda sig
på något som man oooomöjligt kan vara förberedd på !?
Nä, nu har han tystnat, min finaste skatt
så nu ska jag bädda om honom & titta på honom, där han sover, en stund.
Förmodligen kommer jag gråta en skvätt också, känner jag nu, ( Pmsíg som jag är (!) )
för att han är så fin, för att han är min & för att kärleken till honom svämmar över !
Jag önskar att jag kunde ge honom alla mina känslor
så att han kunde förstå, att jag inte gör något för att vara elak,
jag gör det för att jag älskar honom så förbannat mycket.
& vi har måånga duster kvar att ta, men det är OK, för det är en del utav livet,
man kommer inte ur de utan dom helt enkelt !
<3
Vår son på fem sover med oss i sängen. Vi läser saga varje kväll och så somnar han snabbt. Han har stort närhetsbehov på kvällen, på dagen är det helt annorlunda då får man nästan aldrig kram eller puss! Så han är ändå självständig. Med åldern nu har han blivit lite räddare, rädd för mörker, rädd för tjuvar… Kanske är det så för din son?
Jag tror inte man får ”problem” i framtiden för att man ger efter, speciellt inte med närhet och kärlek, småbarns åldern är en tuff period men jag tror på citatet från astrid lindgren ” ge barnen kärlek, kärlek och åter kärlek så kommer folkvettet av sig själv” man kan inte skämma bort någon med närhet eller kärlek, barnen är som öppna böcker och det är våran uppgift att försöka läsa den på bästa sätt. Kämpa på 🙂
Min son är lika gammal som din Sigrid, så vi har inte kommit så långt än så länge men jag håller med Jessica och Robin. Det låter skitsvårt verkligen men jag tror att en fyraåring inte tänker så som vi vuxna, dom tänker inte ”nu ska jag jäklas med mamma och inte somna” det är antagligen en period då han behöver extra mycket kärlek helt enkelt. Jag kom själv ihåg då jag var 8-9 och kunde verkligen inte somna på nätterna, jag var också rädd men för vad vet jag inte, så min stackars älskade mamma fick tillbringa många nätter vid min sida tills jag till slut somnade.
Åh va fint skrivet av dig… Precis så känner jag för min dotter! Tycker du gör rätt i att stanna hos honom och ge honom kärlek. Resten kommer så småningom<3
Av egna erfarenheter så håller jag helt med vad Jessica skriver! Har själv en kille på nu 6 år som alltid varit en ”tänkare” och känslig och denna ”fas” har han oxå haft och har en nu igen. Kärlek kärlek kärlek och möta dom i fasen är alltid bäst:) när man är liten kan de vara svårt att förklara vad man känner med ord men känslan i kroppen finns där av någon anledning. Att vara konsekvent i alla situationer är inte alltid de bästa och det kommer inte förstöra honom i framtiden att släppa på regler;) Välja sina strider är a och o tycker jag iaf:) Natten har varit för mig den delen som jag tycker de e sååå viktigt att dom känner sig trygga!:)
Här är ett litet urklipp från psykologiguiden som kanske kan hjälpa lite:
4-år är på många sätt en harmonisk ålder. Barnet är aktivt, nyfiket och roligt. Men runt 4 år kommer barnet in i en intensiv utvecklingsperiod och som vid all utveckling kan det också bli jobbigt. Det kan bli en kamp om makten hemma och till synes små motgångar kan göra barnet rasande. Nu är barnet inte lika lätt att avleda längre.
4-åringen har en bra självkänsla och tror på sin egen förmåga. Världen öppnar sig och barnet söker sig allt längre från mamma och pappa, men behöver förstås också den trygga basen hemma. Ena stunden stor och kapabel, nästa stund liten och mammig och pappig. Det är motsatsernas tid.
Kompisarna blir allt viktigare. Barnet lär sig ta hänsyn, samarbeta, kompromissa, vänta på sin tur och empatin vaknar. Förstår och vet allt mer, också om hot och faror och blir därför ofta mer ängsligt. Vågar till exempel inte gå på toa själv. Mörkrädsla och mardrömmar är vanligt liksom tankar på döden.
Stort lycka till!!!
❤️ Fint skrivet och träffande. Visst gör det ont i hjärtat när de är så förtvivlat ledsna❤️
Visst är det svårt. 🙁
Vi har ”skämt” bort Arvid. Vi läser en bok om han kommer i säng i tid. Sen pussar vi god natt och sen sitter vi kvar på sängkanten i 5-10 min så sover han. Vi känner att vi inte vill ta den fajten varje kväll han ska sova som det blir om han ska somna själv. Och 5-10 min av min uppmärksamhet för att somna tryggt är mer värt en bråk 🙂
Men vi börjar tycka han blir så stor och kan lära sig och somna själv så vi får väl stå vårt kasst för att bli av med det. ;P svårt det där :/
Och det är med olyckor och saker som kan hända tänker jag jätteofta på och kan också börja gråta. Ibland är det barnen och ibland tänker jag på hur det skulle bli om det hände Peter nått. Usch man får inte tänka så.
Hoppas allt är bra 🙂
skitsvårt verkligen!!
Men min erfarenhet är att det ”alltid är ngt” de gör inte saker för att jäklas. Just nu behöver han ngt, typ närhet eller lite mammagos på kvällen.
Jag tror man får mer trygga barn och fasen går över fortare om man ”ger efter” ibland.
En klok sak jag läste häromdagen är att om man inte är flexibel mot sina barn lär sig barnen inte heller att bli flexibla. Om ett nej aldrig kan bli ett ja, då lär barnen sig inte att kompromissa heller 🙂
Men detta är bara mina egna tankar och min son har verkligen satt mig och min sambo på pottkanten typ varje dag under hela hans uppväxt då det nu visat sig att han har adhd. DET är en utmaning att ”uppfostra” dessa goa virvelvindar 😉
Å här sitter jag o snyftar nu.. Så fint skrivet!! Jag förstår precis dina tankar om att man inte vet om och huuur man ska göra alla ggr som förälder. Det enda man vill är ju att man ska göra ”rätt”… Sen rädslan för att förlora sitt/sina barn, huuu så hemskt det är när man får såna där tankar