Sofie Eklund

Känner att jag vill skriva ur mig lite efter att ha läst lite bloggar.

Det verkar som att mitt i all uppståndelse över sin nyfödda bebis vill folk (även jag)
ösa ur sig så mkt positivt, allt positivt om livet med den lille att man glömmer/undviker att berätta dom ”små saker” som faktiskt är viktiga för andra nyblivna föräldrar att veta.
Jag kan bara ta mig som exempel.
Första natten vi sov hemma skrek William konstant, jag bröt ihop helt utmattad o6.oo på morgonen efter en hel natts vankande & tvivlade på mig som mamma, jag kunde ju inte få tyst på mitt eget barn?  Vad har jag gett mig in på? Jag hade ju läst & hört att det skulle vara sååå underbart, varför kände inte jag så?
Älskar jag verkligen mitt barn så mkt som jag borde? Va är det för fel på mig?

Jag mådde ju 1000 ggr sämre eftersom jag trodde att alla andra vandrade omkring på rosenblad och mådde såå bra, alla utom jag? Det var inte föns jag började prata med folk om vad jag kände som Varenda en kände och sa precis samma sak, hur dom hade gråtit & undrat vad dom gett sig in på.
Nu pratar inte jag för alla men jag tror att många känner igen sig.

Klart att man älskar sitt barn från första stund,
men man känner ju inte varandra så kärleken måste ju få växa sig starkare 
& det är ju inget konstigt med det om man tänker efter.

Jaja, nu har jag fått ur mig det! ;P
Det kanske hjälper någon stackare att må lite bättre för en stund 😛

                                               & Nu är (såklart) kärleken till min älskling obeskrivlig!!
                                                    Tänk vad tiden går fort, 4 månader har gått
                                            och nu kan jag inte se mitt liv utan honom, min ögonsten.
                                                                    Mamma älskar dig!!